Johannas Blogg!

Hade någon sagt att jag skulle vara på väg att bli utränd för ett halvår sedan hade jag bara skrattat....
 Vaddå jag?? Jag är ju bara 27!

Började jobba i augusti efter att ha varit barnledig. Tyckte det skulle bli kul att komma igång lite igen. Hösten rullade på. Underbara arbetskamrater, goa knott (fanns ju undantag givetvis...)

Visst vad hösten tuff. Mycket nytt, barn och föräldrar. Skulle få in nya rutiner med hämtning och lämning, Lära mig släppa allt annat och ängna mig åt Leah när vi kom hem efter en hel dag. Hinna med städ, tvärr och matlagning så den var klar när Stefan kom hem så vi skulle kunna käka ihop innan Leah lade sig. Hade en ganska jobbig tid på jobbet iof. Många krävande barn som sög musten ur en dag efter dag...
Men inget av det där kändes speciellt jobbigt....

Sen kom det där molnande trycket över bröstet som aldrig ville ge med sig. Trodde jag drog på nå´n seg lunginflammation eftersom jag hostat så länge.
Kände mig trött o matt och kändes som lungorna inte fick tillräckligt med luft. Ju mer jag tänkte på det, ju jobbigare kändes det. Paniken molnade i kroppen. Vad kunde det bero på???

Sen kom tankarna. Kan det var en propp??? Pappa har ju haft ett par... eller nå´t vajsing med hjärtat?? Kändes det inte lite mer mot vänster sida???

När jag kom på mig själv med att säga godnatt till Leah en extra gång, sa "mamma älskar dig" minst 10 ggr innan hon somnade började jag fundera "Vad håller jag på med?" "vad håller på å hända?"

Igår på jobbet blev allt bara för mycket. Det var rörigt som fan. Kämpade med en hysteriskt skrikande 3½-åring i 2 timmar tills både hon och jag var helt uttömda på kraft och energi. När jag kom hem satte jag mig i soffan och bara orkade inte mer. När mamma undrade hur det var bröt allt bara ut. Tårarna bara rann... Orkade inte mer nu!

Mamma satte upp en tid för mig på Vc. Fick komma samma dag.
En underbar läkare tog varteda prov man kan tänka sig... EKG, blodtryck, blodkropparna, diabetes, infektion, proppar... Efter varje svar andades jag ut mer och mer... för innerst inne visste vi båda vad det var egentligen!

Sen sa hon det "Det är ångest du känner"
Och egentligen visste jag nog det....

Nu är jag sjukskriven imorgon och på fredag. Sen ska vi pratas vid läkaren och jag för att se hur vi ska gå vidare.
Vill egentligen inte gå hemma. Men är det vad som behövs så visst...

Nu kommer Stefan hem på fredag igen efter 9 dagar i Gambia. Blir genast lite lättare då med avlastning hemma. Som det varit nu har jag fått tagit allt. Brottats med en sprattlig Leah på morgonen, jobbat hela dagen, hämtat Leah, handlat, hem och lagat mat, duschat Leah, bråkat om tandborstningen, lagt henne, röjt undan, dammsugit... Sen kom min tid! nå´n timme innan jag stöp i säng....

Jag har alltid varit av den uppfattningen att jag är stark och klarar mig. Att må dåligt och behöva erkänna att jag reder inte ut det här nu, att inse att jag inte orkar mer känns som ett misslyckande... Inte misslyckande kanske, men ett nederlag. Jag vill ju vara stark... Jag är ung (eller ja...) jag är glad, jag har en underbar familj och vänner, klart jag ska orka...  Men jag gör inte det! Eller som gurun Jocke sa "Bra att du tog tag i det.... alla har ju en gräns"
Jag är visst nära min nu...

Men men... Nu kan det bara bli bättre... Det är ju snart vår =)